SOF – Sveriges Olympiahistoriska Förening

SOF årsmöte 20 april 2026 på Gröne Jägaren

Mikael ”Äpplet” Appelgren (mitten) var mannen som besegrade superstjärnan Jiang Jialiang i första matchen mot Kina 1989. Sedan lossnade allt för Sverige. Niklas Holmgren (t.v) höll i samtalet med Äpplet och Glenn Östh (t.h). Foto Sten Feldreich

Så blev Sverige bäst i pingis

Bordtennislandslaget av i dag äger långt ifrån de resurser som fanns då Sverige sensationellt besegrade Kina i lag-VM 1989. –Nu krävs att föräldrar lägger ut 40-50 000 ur egen ficka för att en 12-årig talang ska hänga med i utvecklingen, berättade Mikael ”Äpplet” Appelgren, som gästade Sveriges Olympiahistoriska Förenings vårträff den 20 april.
Tillsammans med förre förbundskaptenen Glenn Östh avslöjade Äpplet detaljerna som ledde till att Sverige ”rev den kinesiska muren”, efter flera tidigare misslyckade försök. Glenn Östh satte upp delmålen för att Sverige skulle lyckas denna gång. –Jag bestämde att vi skulle bli bäst, och då menade jag taktiskt, tekniskt och fysiskt. Ett nytt inslag i träningen var styrketräning med en tyngdlyftningstränare. –Bål- och benträningen gjorde oss betydligt starkare än tidigare, vilket förbättrade vårt fotarbete markant och gav effekt på hela spelet. Landslagsgruppen träffades frekvent på träningsläger på ett sätt som bordtennisen inte har råd med i dag.
 –Samtliga var vinnarskallar som alla tyckte att de var nummer ett. Konkurrensen var mördande. När jag plockade ut laget fick jag välja individer som klarade att vara bänkspelare, långt ifrån alla klarade att vara det. Bara tre av fem i ett lag får ju spela, sa Glenn Östh. Stommen i landslagstruppen på den tiden var J-O Waldner, Mikael Appelgren, Erik Lindh, Jörgen Persson, Thomas von Scheele och Ulf Tickan Karlsson.
Mikael Appelgren berättade att landslagsgänget tävlade om att vara bäst i allt, inte bara i pingis: löpning, golf, styrketräning, – ja, i allt, men att alla till slut insåg att de måste fungera tillsammans som ett lag för att bli framgångsrika.
Att ett pingis-set numera bara går till elva är inget Glenn Östh uppskattar. Han saknar tjusningen i att det gick att hämta upp ett stort underläge i seten som gick till 21. Äpplet är av en annan åsikt.
 –När vi tränade brukade vi alltid börja med ställningen 10 lika för att snabbare komma fram till att setet skulle avgöras och då pressen är som störst. Då det verkligen gäller att kunna läsa spelet, läsa motståndaren och tänka konstruktivt. Jag tror att man är född med ett bra psyke, det går nog bara att träna upp marginellt.
Pingis och golf är förmodligen de mest mentala sporterna, funderade Äpplet. –Men i pingis, till skillnad mot golf, är det skruv på bollen som man ska slå på…
Sten Feldreich

Anne Forsell ny i styrelsen

Till ny styrelseledamot i Sveriges Olympiahistoriska förening, SOF, invaldes Anne Forsell vid SOFS årsmöte den 20 april på Gröne Jägaren i Stockholm. Hon ersätter Anders Engström. Anne Forsell växte upp i Solna och har lång erfarenhet av idrottsrörelsen: Simmare och simtränare på elitnivå, förbundskapten och tränare i simlandslaget. Som tränare har hon bland annat varit med om tre OS. Hon har också jobbat inom Svenska Parasportförbundet och Svenska Badmintonförbundet med coachning och organisationsutveckling.40 röstberättigade medlemmar närvarade vid mötet.

Enhälligt omvaldes ordföranden Per-Anders von Scheele för en ny mandatperiod på ett år. Likaså blev det omval av styrelsemedlemmarna Jan Ternhag och Sten Feldreich på två år. Anders Johrén omvaldes till revisor på två år.

Till valberedningen valdes Håkan Sundström som ersättare för Werner Schaffer, som av hälsoskäl avböjt omval. Mats Taxén och Folke Höjmar i valberedningen omvaldes.
Åsrsmötet leddes med säker hand av Py Börjeson. Anders ”Kullen” Havdelin var mötessekreterare.
Sten Feldreich

Övriga foton Jan Ternhag

Vår ordförande Per-Anders von Scheele hälsar alla välkomna

Presidiet, Py Börjesson, mötesordförande, och Anders ”Kullen” Havdelin, sekreterare

Gästföreläsare Glenn Östh och Mikael ’Äpplet’ Appelgren moderator Niklas Holmgren

Styrelsen konstituerar sig. Fr v: Birger Fält, Jan-Erik Danielsson, Per-Anders v Scheele, Einar Thodal-Ness, Anne Forsell, Göran Löwgren Sten Feldreich, foto: Jan Ternhag

Färskingarna i SOF-styret: Einar Thodal-Ness och nyinvalda Anne Forsell, foto Göran Lövgren

En av Olympiahistoriska föreningens äldsta och mest prominenta medlemmar har avlidit. Den oefterhärmlige Anders Andersö, Östermalm, blev 95 år. Hans förmåga att kombinera teckningar och text till en hel berättelse var unik. Med några till synes enkla penndrag kunde han fånga en person eller en händelse på pricken.
Anders Andersö började sin karriär på jämtländska Länstidningen, gick sedan vidare till Aftonposten. 1957 kom han till Svenska Dagbladet, och där blev han kvar. Inget ämne var honom främmande. ”Dagens Anders” var under många år ett stående inslag som förgyllde SvD-läsarnas morgnar. Tillsammans med dåvarande chefredaktören Gustaf von Platen gjorde han genom åren underhållande resereportage från hela världen.
Som arbetskamrat var Anders alltid trevlig att ha att göra med. För att vara den stjärna han var, var han ytterst ödmjuk. Inte ens när jag råkade sätta ett whiskyglad på hans heliga reseritbord ilsknade han till. En annan av Anders vapendragare, förre sportchefen Sune Sylven, fick diskret agera för att rätta till mitt mistag.
Anders var en detaljernas mästare. På den bild han en gång gjorde av mig var skomärket, typ av jacka, sättet att bära en väska, typ av väska, gångstil, allt exakt. Hans bildminne var otrolig.
1994 tilldelades Andersö Sveriges olympiska kommittés medalj och 2004 Konungens medalj. Han har också belönats med Stora Journalistpriset.
Tillsammans med nämnde Sylven medverkade Tecknar-Anders i olympiahistoriska föreningens tidning SOF-Bulletinen. Han har genom alla år generöst låtit nya Bulletinen-redaktörer nyttja hans alster.
En mästare har gått ur tiden. Men i den svenska olympiahistorien må hans bilder och bildberättelser leva vidare. 

/Göran Löwgren

Hedberg och Pröjsarn bjöd på hockeygodis

–”Hey kid, get over to the right side!” Det var det första Bobby Hull sa till mig, jag som aldrig hade spelat högerytter i hela mitt liv. Men jag gjorde förstås som storstjärnan sa och allt bara föll på plats. Med ”Lill-Pröjsarn” som center, Bobby Hull som vänsterytter och jag på högerkanten hade vi en underbar kemi i Winnipeg Jets. Vi var helt enkelt jävligt bra!

Hockeylegendaren Anders Hedberg, 74, delade hockeyminnen när han och radarkompisen Ulf ”Lill-Pröjsarn Nilsson, 75, gästade höstmötet den 27 oktober som Sveriges Olympiahistoriska Förening arrangerat i lokalerna under kungliga läktaren på Stockholms Stadion.

Under ledning av Einar Thodal-Ness blev det en avslappad frågestund med många minnen och skratt. Autografjägarna stod på rad.

–Jag får ta det lugnt så att jag inte överanstränger min axel, skojade Pröjsarn när han signerade böcker och berättade att han bytt samtliga stora leder i kroppen; båda knäna, båda höfterna och båda axlarna.

Båda var skadade inför OS-i Sapporo 1972; Hedberg knäskadad och Pröjsarn nackskadad efter att ha åkt in i sargen med huvudet före i en match mot SSK. En skada han dras med fortfarande.

Vid OS i Insbruck 1976 hade de blivit proffs och på den tiden var yrkesspelare inte välkomna i OS.

Hedberg och Pröjsarn berättade hur det gick till när de fick drömkontrakt från NHL-klubben New York Rangers. De var så kallade free agents och kunde gå till NHL utan att Winnipeg kunde kräva en transfersumma. Samtliga NHL-klubbar kom med erbjudanden och det slutade med ett tvåårskontrakt på 1,2 miljoner dollar var. Ljusår bättre än de 70 000 dollar per år de fick i Winnipeg Jets när de kom som oprövade européer 1974.

–Vi var inte jättevälkomna av våra lagkamrater i Winnipeg från början. Vi innebar ju att två av deras kompisar hade blivit av med sina jobb, sa Pröjsarn och berättade hur rå den kanadensiska hockeyn var på den tiden. Han var blåsvart över hela kroppen för jämnan.

Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn och Bobby Hull

–Ja, du kunde ju inte åka ifrån dem, de kunde jag, skrattade Hedberg och berättade att de fick råd av Bobby Hull hur de skulle bete sig när slagsmålssituationer uppstod.

–Du behövde inte vara en fighter, men det gällde att inte vara rädd. Bara möta med blicken och inte vika ner sig. Visade du rädsla var du körd.

Winnipeg Jets spelade i den alternativa proffsligan WHA som ett tag konkurrerade med stora, etablerade NHL, men som så småningom gick upp i NHL. Så hur stor skillnad var det in kvalitet mellan de båda ligorna?

– Sanningen är att Winnipeg var ett bättre lag än New York Rangers när vi värvades. Men det kunde vi ju inte säga då, berättade Anders Hedberg.

Efter karriären var Anders Hedberg general manager för Tre Kronor vid OS i Salt Lake City 2002, då den vitryska slumpskottet från halva plan ställde Tommy Salo och innebar att Sverige var utslaget.

–Det är mitt värsta hockeyminne. Vi hade slagit Kanada med 5-1 i gruppspelet efter rena propagandaspelet och jag minns att Mark Messier sa: ”Jag önskar att jag skulle få spela med Tre Kronor.” Så floppar vi mot Vitryssland. Jag befann mig på läktaren och hörde aldrig vad tränaren Hardy Nilsson sa till grabbarna i omklädningsrummet. Jag har aldrig sett videotejpen av matchen och klarar inte av att göra det heller.

Text: Sten Feldreich Bild: Sten Feldreich och Jan Ternhag

Föreläsningen 

Tyngdlyftaren Anders T Bergström är Sveriges starkaste olympier. Han är den som gjort de tyngsta lyften vid internationella tävlingar. I ett samtal med Mårten Hougström kommer han att berätta om sina olympiska deltaganden vid sommarspelen 1992 i Barcelona och 1996 i Atlanta, om sina upplevelser som olympisk deltagare och om sin karriär inom tyngdlyftning.

Fortsätt läsa →

Johan Olsson och Dag Malmqvist, Radiosporten, foto: Sten Feldreich

Dramatiska situationer saknas inte karriären för sexfaldige olympiske medaljören, längdskidåkaren Johan Olsson. När han gästade Sveriges Olympiahistoriska Förenings årsmöte fick publiken detaljer som Johan frikostigt delade med sig av, utfrågad av Radiosportens Dag Malmqvist.
Som vid skitathlonloppet vid OS i Vancouver 2010, då Johan vid skidbytet ryckte åt sig en ledning som såg ut att hålla ända in i mål.

–Inför bytet hade jag preparerat öglorna på mina stavar så att jag slapp fumla med öglorna när jag skulle sticka in händerna i dem. Därigenom fick jag ett försprång på 5-6 sekunder som blev till runt 20 sekunder som mest. Tänkte att de andra skulle få jobba för att komma ikapp.
Efter att ha lett nästan hela fristilsdelen, i ett lopp där Marcus Hellner och Anders Södergren försökte bromsa övriga fältet, kom klungan ändå ikapp.
Med bara några hundra meter från mål står det mellan Petter Northug, Alexander Legkov, Tobias Angerer, Marcus Hellner och Johan Olsson. Hellner var vassast i spurten, men Johans Olsson kniper bronset.

–En härlig lagseger! Det var Anders (Södergren) och Marcus (Hellner) som hjälpte mig fram till medaljen.
På väg hem från Vancouver med tre medaljer i bagaget (guld i stafett, brons i skiathlon och brons på femmilen) blir Johan stoppad av en tulltjänsteman, som undrar vad det är som ger utslag i röntgenapparaten. När Johan visar sina medaljer förstår tullaren att det inte är vem som helst han stoppat. Han gratulerar och gör honnör.

Tre år senare vid VM i Val di Fiemme håller Johans utbrytartaktik ända in i mål.
–Jag tyckte att jag hade gett mig lite för enkelt i Vancouver när jag lät klungan komma i kapp.
Taktiken inför femmilen med masstart var att spräcka fältet tidigt och på så sätt hänga av de vassaste spurtarna. Dario Cologna är den enda som orkar följa Johan, men Cologna faller efter två mil och blir uppfångad av klungan. Johan är ensam i täten med tre mil kvar.
–Jag ger allt och tankarna far i huvudet. När jag kommer in för varvning och speakern –på svenska–säger: ”Ja, Johan, nu har du bara halva loppet kvar” får jag en rejäl mental smäll. När man går för fullt under så lång tid är kroppen oberäknelig. ”Soppatorsk” eller kramp kan komma oförberett och obönhörligt. Först i sista backen kunde jag slappna av.

Solokörningen höll och direkt efter guldloppet intervjuas Johan av radiosportens Roger Burman. Johan har dottern Molly, 2 år, på armen som säger i radion: ”Vinde du, pappa?”
Ett minne för livet!
//Sten Feldreich